indecent exposure

dancing on the earth – with feet made of fire

ståendes i hissen, när hjärnan klickar till i helt fel ögonblick, och världen runtom bara försvinner, siffrorna mellan våningarna tunnas ut, det känns som om jag stått i den där hissen i hundra år – utan att ha kommit någonstans. stillastående. världen pausades, jag pausades, hjärnan fortsatte registrera information.

[våning 2]

lillhjärnan slår knut på sig själv. smärtan strålar ner i nacken. jag vrider huvudet åt vänster, sneglar in i spegeln. jag har aldrig varit mer hel, mer ren, mer fylld av liv, aldrig förr har jag utstrålat någonting såhär mänskligt gentemot mig själv i en spegel. eller mot omvärlden. jag andas ut och plötsligt slutar kroppen registrera omvärlden, det enda den fokuserar på är mina hårda pumpande hjärtslag. röken som kommer ut ur den för varje andetag jag tar. -”jag är inomhus”, tänker jag. “det är inte ens kallt här.” ögonen hoppar från höger, till vänster, plötsligt ser jag dubbelt, sen är synen bra igen. det är galler i hissen, gammal hiss, knarrande träskepnad, inramade speglar och glas runtom, en liten utfällbar träbänk finns till och med.
jag ser elementet genom gallret, jag har precis åkt förbi våning 2. fastmonterat i väggen, i vanliga fall vitmålat men nu ilsket tjutande, ilsket färgat rött av värmen. jag inväntar någon sorts avslutning på dramat – men hissen fortsätter sakta uppåt.

[våning 3]

berättelsen får sig en törn i sidan. minnet är okomplett, raderat, bortplockat från rullorna. känslorna från tidsrymden är en brännande droppe kaustiksoda utspilld i grytan av tankar, upplevelser, drömmar och ambitioner.

[våning 4]

tankarna fladdrar till. siffran 4 uppenbarar sig mellan våningarna. -”är jag bara här? jag har ju stått i denna hissen en halv livstid för bövelen.”, tänker jag tyst för mig själv. förutom att för bövelen är en sund omskrivning för att göra historian lite bättre lämpad för de små i publiken. ja, jag ser er. barnvagnar, snöslask har ni dragit in på min fina matta också era jävla as till lusbärare! och får mig att avvika från berättelsen. svin. avskum.

[våning 5]

en 30-sekunders hissresa som blev något helt annat än det var tänkt. istället för att förflyttas från punkt A till punkt B svängde vi loss totalt i tid och rum och var en bit bort mot punkt Z och tillbaka. kors och tvärs. plats hade ingen betydelse. tid hade ingen inverkan. att åldras blev något man såg fram emot, istället för (i denna tidsåldern för det yttre) att motarbeta minsta lilla tecken på att man faktiskt kommit en bit på vägen i livet. när klockorna stannade, när barnens skrik från 4:e våningen slutade höras, när mitt eget hjärtslag inte längre hade någon betydelse överhuvudtaget; då var det dags att återvända till verkligheten: ta tag i gallret, invänta hissens ryckiga stopp, öppna gallret, öppna nätdörren -> gå ut i trapphuset och insup verklighetens dofter och synintryck. stoppa nyckeln i underlåset, vrid om, fumla med nyckelknippan, lås upp lås nummer 2. öppna dörren. vänd i dörren och återupprepa hissresan baklänges.