indecent exposure

no more games

han satt vid skrivbordet. ögonen tröttare än på länge. benen orkade inte riktigt med idag. han suckade. tungt. lätt. det kvittade. halsen tog emot igen. ett inre tvång att bli kvar fick honom att stanna kvar längre och längre i dödsfällan. utan skydd. inga handskar, inget munskydd, inte ens det, gasmask var egentligen det minsta som krävdes för att vistas innanför väggarna på det där stället. saneringen tog lite längre tid än väntat, de frivilligas kroppar tog emot lite för mycket just nu. drivorna av före detta hjälpredor skulle fraktas undan för destruering. namnlösa, hudlösa.

utsikten var det absolut inget fel på. hans arbetsrumsfönster skärmade av hans privata liv från arbetslivet. den 5cm tjocka skyddsplåten som var fastbultad på insidan av fönstret skymde också all sikt ut och gjorde mörkret i alla rum, i hela huset, till kolsvarta kuber där man ifall man inte hade sterarinljus, ficklampa eller annat lysdon, befann sig i en dödsfälla utan dess like. två små hål fanns i plåten. i de flesta plåtar som täckte fönsterna i huset. utsikten var cirkelformad, dubbel, smal och kall mot ansiktet. inte mycket att se. död, förbannelse, en evig längtan efter modet att under en språngmarsch bara stanna upp, förhoppningsvis låsa blicken mot exakt den punkt där någon av prickskyttarna befann sig. åtminstone så att han eller hon kunde få någon sorts ögonkontakt med en innan deras kula borrade sig genom pannben, kindben, hjärna, bakhuvud. det röda molnet bakom en som snabbt slutar pysa ramar bara in bilden i deras kikarsikte. en ögonblickstavla. nu-konst. snabb, evig, dödlig. vacker, så vacker.

det där utanför. där utanför där molnens färger endast skiftade från grått till svart. där regnet frätte på tungan om man var dumdristig nog att sticka ut den från ansiktsskyddet. givetvis tvingade en sådan manöver en att stanna upp mitt i språngmarschen, och då blev man ju genast ett enkelt byte för prickskyttarna som låg och tryckte på vilket tak som helst i närheten. döden fanns överallt. på senaste tid hade den dagliga bortfallssiffran, av någon anledning, trappats ner gentemot förra årets. trendbyte? slut på ammunition?

tvungen att sträcka på benen, få ner lite blod i fötterna. försöken att sparka liv i den unga men gamla kroppen blev fler och fler för varje dag som gick. golvbrädorna i arbetsrummet knakade under hans lätta steg, bokhyllorna dignade över honom när han haltade fram längst väggarna. stearinljuset i hans hand fladdrade till. böckernas slitna ryggar suktade efter hans händer. istället stod de där, sen många år tillbaka – orörda, med papper som gulnade för varje dag som gick, med bokstäver inuti som sakta börjat rinna på grund av fukten, gav innehållet ett surrealistiskt utseende. dali hade varit stolt  om han nu hade kunnat öppna böckerna för att titta efter. vilket han inte kunde. han hade ju varit död i över 200 år vid detta laget.

haltandet fortsätter. ut i köket. diskhon, tom för engångs skull. metallkopparna undanstoppade. pedanteri. fnysningar hörs, ekar till i köket. vatten ur kranen, ja, de fungerar fortfarande. smakar lite för mycket av järn, folk säger att det är blodet från alla de döda som bitit sig fast i grundvattnet, följt med genom reningsverkets kanaler, bitit sig fast i vattenledningar, följer med vatten till hus och hem. det är smaken av blod. andra säger att det bara är rost i rören. även om det är det så smakar det ändå blod. inlåsta i våra hem. enda gångerna vi lämnar dem är för att springa i sicksack mellan murarna, mellan husen, mellan dagens bortfall. de enda som prickskyttarna låter leva är barnen. de har fri lejd. ibland kan man komma springades med eld i baken, senaste skottet har kommit alldeles för nära, man rundar en sönderskjuten mur, halkar i leran bredvid ett fallfärdigt ruckel till hus och kommer runt husknuten som utflugen ur en kanon, enbart för att springa in ett 30-tal barn som spelar fotboll, skrattar, leker, lever ett liv vi vuxna aldrig kommer att få igen.

dör barnen – har prickskyttarna snart inte några kvar att sikta efter. när man fyllt 21 är man lovligt byte. det är kutym bland oss på marken att sluta le dagen efter vår 21årsdag. det är en ganska vanlig reaktion efter att man blivit skjuten på för första gången. 1 år senare, vid 22, om man ens överlever det året, så har vissa ansiktsmuskler förtvinat helt, i brist på användning, vilket ger oss markfolk ett ganska säreget utseende.

undrar hur takfolken ser ut. och varför har vi inte lärt oss att se upp på dem såsom de ser ner på oss? de äldre generationerna pratar om ungdomens förfall och fördummande liv. talar om att ungdomen slutat läsa, slutat lära sig, enbart leker, glömmer bort att efter 21 så börjar livet, det riktiga livet, det liv som enbart är designat för att vi ska dö.

ansiktet tryckt mot plåten i köket. kylan mot pannan, mot näsan, mot vänster kind. världen är fortfarande likadan. 8 meter haltande från arbetsrum till kök förändrade lika lite som förra århundrandets byte från vanliga glödlampor till lågenergilampor förändrade naturens och världens krig gentemot mänskligheten. gudarna blidkar man inte med sådana små kvasi-offergåvor. moder jord vill ha blod. symbiosen mellan oss härnere på marken och folket uppe på taken har nått sin spets. utan att samtala med varandra har vi lärt oss, på varsitt håll att världen, att gudarna behöver blod, vårt blod.

knakande knäskålar, stela ben, en ryggrad som blivit en exakt kopia av symaskinernas sicksackstygn. kaffet smakar blod. men piggar upp. snart är det dags för rusningstiden. ett varv runt staden. var sjätte timma. dygnet runt. det är kanske idag modet når en, modet att stanna upp. kanske man kan höra musiken som den visslande kulan frambringar på sin färd gentemot pannan. kanske idag. det är inte roligt längre.