indecent exposure

it's going down

resan upp till ye olde hufvudstad gick i panikångestens tecken och jag satt still i min stol kanske 50 minuter av resan. resten av tiden for jag som en vandrande vålnad (inte fantomen) och försökte göra allt för att andas normalt och inte hyperventilera. somnade till ett par gånger. vaknade lika snabbt då jag trodde att jag slutat andas. folk tittade konstigt. en mörkhyad man satt och gav mig onda ögat under hela resan och skakade varsamt på huvudet. en åksjuk dam fick byta plats med någon annan framför mig då hon var åksjuk.

alla på resan verkade på spänn, allvarliga, irriterade. personalen skällde ut en mamma som på någon vänster kommit in på den annars låsta personaltoaletten i bistrovagnen. dottern såg gråtfärdig ut. mamman såg förvånad ut. tågvärdinnan såg ut som dr. mengele. jag betraktade och allting kändes som en bisarr feberdröm då jag rusade fram genom sverige i 200km/h. jag andades sakta in, sakta ut. djupa andetag. kontrollera paniken, kontrollera ditt inre, låt omvärlden rasa i maklig takt. betrakta. försök njut.

med mig på resan hade jag rullresväska med blödande smiley-pin framtill. en laptopväska full av allsköns tekniska vidunder. och en bok. och snus. och ett fint inslaget paket med tavlor. 3 för att vara exakt. som ska levereras innan jag återigen tar mig söderut mot medelhavsklimatet i min hemby. där vindruvorna prunkar i värmen, där barnen skriker medans de hoppar genom vattenspridaren på torget. där, nattetid, formationer av gäng hänger på torget utanför, rökandes cigg, planerandes på det där nya illdådet de haft i åtanke senaste veckorna.

efter 4 mödosamma timmar kom jag fram i stockholm, sara kom leendes mot mig, gigantisk kram uppstod och vi flöt sakta samman till ett igen. att vara isär tär så jävla mycket på en, men det gör också mötena så jävulskt härliga. tågresan hade nirvana – tourette’s som soundtrack. på repeat. perrong-scenen med mig  och sara och stressade människor runt om bestod av zero 7 – in the waiting line. halvstress till tunnelbana, inköp av remsa, stämpling av remsa. ut till lidingö där det var utställning på en skola som saras vän lisa går på. intressant som fan. allting var så jävla inspirerande och man ville bara släppa taget om allt, och skapa något eget.

pizza och kebabtallrik i parken. solen sken. ett gäng människor puttade på varandra en bit bort. jag betraktade vidare. inväntade första smockan. inget hände. ett par kryckor skramlade medans en större herre basunerade ut sitt oförstående gentemot en överförfriskad kamrat. jag inväntade krycka-mot-käkben-incidenten. men inget hände. det gnabbades. mannen med för mycket alkohol innanför västen stöttes bort ur gruppen. och gick vidare. letade alkohol, motade sig in i andra grupperingar av nyktra människor, startade bråk där också, hällde ut rödvin på någon kvinnas  byxor, gnabb uppstod. irritation uppstod. människor tröttnade på mannen, lämnade parken i vredesmod. och mannen med för mycket alkohol innanför västen gick vidare. parasitade sig vidare, letade vodka/öl/vin. vadsomhelst. till slut hade han gått igenom alla grupperingar av människor i parken. utom oss. som han av någon anledning antingen inte såg eller inte vågade sig fram till.

en natt i varandras famn. och jag sov som någon som inte fått sova på flera veckor. sara däremot sov inte alls bra. jag var väl klängranka av rang. närhet och kärlek får mig att bli from som ett lamm. ensamhet får mig att bli neurotisk, spattig, icke i behov av sömn.

fysiskt är jag ett vrak. med obenämnd nyfunnen allergi som kloggar  igen hals, näsa, ögon, med lemmar som värker som efter en hit’n'run med monstertruck. jag stapplar mig fram. biter ihop, äter kodein, dricker kaffe, kramar min dam. känner kärlek. känner hopp om framtid. knäpper lite bilder med fujifilm finepix s5000. lyssnar på ljuden från omvärlden. allting är en tecknad film som jag tittar på genom smutsiga fönster.