vi vänder oss om. i tunnelbanan. på perrongen. där kvinnor och män i gula självlysande västar står och framför någon sorts dirigentövningar som får människorna runt dem att, utan egen vilja, flytta sig till höger, vänster, framåt, bakåt. perrongen har blivit tetris, människorna i självlysande västar har blivit spelare och vi andra vanliga människor utan västar har blivit brickor i deras spel.

som små radiostyrda köttklumpar vandrar vi omkring på perrongen i ett par timmar innan de personerna i självlysande gula västar drar sig undan. kvar står vi, ganska förvirrade, ganska utmattade.

in på scenen kommer människor liknande oss, men ändå helt olika – de pratar ett helt annat språk och bevakar oss under tystnad. en efter en får vi ställa oss mellan två stora metallpelare och undersöks från topp till tå.

med drömmar om blodfyllda gator får man stiga åt sidan för att transporteras vidare till utredningscentrat mitt i staden. staden som var vår, staden där folk kunde le, känna sig trygga. en stad där våren innebar grönska, kärlek, en sommar som stod och smög runt hörnet och allt var frid och fröjd. istället – detta. en stad där otrygghet var vardag, där överheten satte ner foten så hårt att asfalten sprack, en stad där maktenheterna begick övergrepp enbart för att de kunde, för att de fick en kick av det, för att de älskade makten de blivit gedda. och för att bygga upp ett praktfullt gossestånd i byxan när de såg förövarna skita ner sig av skräck och nervositet bara på grund av personerna med makt började ryta och hota med än det ena, än det andra.

allting har ett slut. även mänskligheten.