17
Feb
2010
wanna be an early riser?
man sitter på bussen, i sin egen lilla bubbla. inte alls sugen på att interagera med omvärlden eller dess invånare. man tittar ut genom fönstret för att slippa se vraken som stapplar på bussen, alla de där som påminner om en själv. i alla olika åldrar. i alla olika kläder. mångfald. egocentrism. ett rop på hjälp. en storstad på väg att explodera av stress, vansinne, trångboddhet.
vi står handfallna i klungor när en olycka eller katastrof inträffar. vi saknar tryggheten i hemmet där vi kan sitta under en filt i soffan och välja att byta kanal när det blir för jobbigt. men när man står i kaskader av blod och någonting som förr var människor så hjälper det inte att blunda för då är ögonen inte det enda intryck man har av omvärlden. du har en helt annan känsel när du känner det varma blodet runt dina anklar stelna. du har en helt annan känsel när du luktar den metalliska doften av blod, byggdamm och innehåll av människa.
men man sitter på bussen till slut. med ett svagt minne av det som hänt, att man gick in igenom roterande dörrar som stannade till varenda gång en äldre människa steg in. de är i framtiden. detta fanns inte när de var i min ålder. jag är inte stressad så jag ger inte den äldre herren blickar som kan döda, som vissa av de andra människor i glasrondellen gör. jag låter honom förstå själv. ja, backa undan lite, dörren börjar rotera snart igen. såja. den äldre mannen ler lite. han har lärt sig något nytt. de yngre människorna bakom honom har inte lärt sig ett dyft. de himlar bara med ögonen och vill inget annat än sparka undan benen på honom och trampa över hans sprattlande kropp. de. måste. någonstans. de känner väl att de är en viktig del av samhället och att deras hetsigt påkomna framtidsplaner för mänskligheten, deras idéer är något som måste ut, ut, ut och de måste fram, fram, fram och ingenting kan på inga sätt eller vis stoppas upp dem i deras framfart mot ära och rikedom:
nu inväntar jag bara dagen då deras hjärta exploderar av stress och idioti. då dyker jag upp bakom ett hörn, med en stor skylt i händerna och höjer sakta plakatet över mitt huvud och ser att människan, som nu sjunkit ihop på knä med höger hand hårt greppat runt bröstet – ser vad det står, det är ett citat: (det är en vacker font och den är lättläst även för någon vars blick blivit dimmig av skräck och annalkande död):
[Progress isn't made by early risers. It's made by lazy ones trying to find easier ways to do something. - Robert Heinlein.]
19
Aug
2009
heartbreak hotel
de tre vackert utsnidade triangelformade träbitarna låg välplacerade rakt utanför garageuppfarten. inte så stora att de syntes direkt och inte heller så små att man inte la märke till dem. en subtil hälsning från andra sidan.
jag noterade mörkret runt mig. tårarna som värmde mina kalla kinder, tårar som rann in i skäggets varma följe för att uppslukas. telefonsamtalen under dagen hade inte gått bra. inte alls bra. arga meningar utbyttes, trötta ord repeterades, idiotiska saker sades, men till slut hittade vi tillbaka till skrattet. pärsen kanske var över för denna gången. en klar miss i planeringen. och där ligger han, med två kala runda fläckar på bröstet. kliar sig. tvinnar skägget mellan tumme och pekfinger.
de tre dagarna av rädsla, tårar och ensamhet gjorde väl sitt till. jag vill ha dem ogjorda. jag ville kunna se tillbaka på denna tiden med ett leende. inte med “åh, det var då jag trodde jag skulle dö stup i kvarten för att mitt hjärta höll på att explodera i mitt bröst.” inte alls så. fuck. inte ALLS så. lika bra att radera minnet av vad som hänt. jag vill glömma den där halvsvettiga sjukhuslukten man drog till sig efter ett dygn där. lukten av död som bitit sig fast i sängen man låg i. lukten av skräck som genomsyrade alla lokaler man befann sig i. och bristen på öppna fönster. det enda man valde att fästa ögonen på var de två monitorer som var fästa i gången som slingrade sig förbi alla rum på våningen. monitorerna med tolv personers hjärtslag. vissa snabba, andra sackande, sista valsen-sortof. andra såg ut som pennväss. hackiga streck åt alla håll, en hjärtrytm vilse bland ålder och dåliga framtidsutsikter.
humöret var väl inte alltid på topp bland dem som befann sig där. det vankades av och an i korridoren. man utstötte bräkande “godmorgon/godmiddag/godkvä..” inte det sista. jag var yngst på avdelningen. när klockan var tio på kvällen låg alla nerbäddade utom jag och nattsköterskorna. som bara glodde surt och ville att jag skulle be om sömntabletter och somna in. då slipper de ha koll på annat än de två monitorerna. jag bäddade ner mig varje kväll, som en snäll hjärtpatient. drog på mig hörlurarna, hoppade mellan p1-p4 i jakt på något sövande nog. drömmarna var intetsägande, dystra, mörka, mestadels kolsvarta. ett virrvarr av svartvita kontraster. ekg-strecken gjorde sig påminda även när jag sov. min ständiga följeslagare som satt i vänster armveck gjorde ju också att jag vaknade varje gång jag rörde armen. nåljävlar.
efter tre dagar kom jag hem. en stressig morgon med frukost tidigt, följt av en massa blodprover, ekg-tester & fan vet vad. sjuksköterskorna var helt underbart snälla, allt glada. läkarna kom och spana till folket då och då. jag fick nålen i armvecket utdragen, plåster på såret. alla sugpropps-hjärtsladdar + maskinen kopplades ner och mina hjärtslag, som efter tre dagar faktiskt såg mer normala ut än dag ett, försvann från monitorerna i korridoren. jag lämnade platsen med en region skåne-tshirt, mysbyxor och en påse med min jacka och lite annat smått och gott. virrade runt inne på sjukhuset, kom ut utanför sjukhuset, solen stekte mig till knaperstekt skåning på fem sekunder. jag väste vampyrdöden, kisade med ögonen och bosatte mig på en bänk i skuggan utanför.