16
Sep
2009
wake me up before you go go
det vakna drömlandskapet, som på något sätt sakta men säkert blandats ut med det sovande drömlandskapet. att man sedan står mitt i detta virrvarr av oförklaringa händelser, meningsutbyten, ansikts-ticks & molnformationer, det spelar ingen större roll om man i efterhand ser till helheten.
att,också i efterhand givetvis, se tillbaka på händelser, samtal, rörelsemönster, tankemönster, drömföring & avföring, då märker man att något faktiskt inte står rätt till. man kan inte sätta fingret på det. små stunder som sticker ut:
- när man står på föräldrarnas gräsmatta och för en hetsig diskussion med sin ledsna flickvän, och ett moln stiger mot skyarna, verkar ha ett eget liv. man följer med blicken och molnet verkar elegant sväva över himlen som en forntida drake. en halvgenomskinlig best som är mer rädd för människan än människan är för sig själv.
- när man, av alla dekadenta fadäser, tyvärr sitter på muggen och är så hård i magen att man tror att man ska föda en rysk T34:a ur baken, fäster blicken mot väggen, som börjar vibrera, dansa, spela ögonen ett spratt och när man väl viftat undan händelsen efter att ha stirrat ett par sekunder, bevittnar vibrationerna öka och någonting öppnar upp en portal till framtiden där man ser molnformationer, glädjeskutt hos barn, vuxna med tårfyllda ögon, äldre män och kvinnor med konstigt formade vimplar i händerna. avsaknaden av hår är det som sticker ut mest.
- när man bläddar igenom nostradamus samlade bullshit, noterar att en välbeställd svältkur, ett öga tränat att inte blinka, faktiskt kan urskilja framtiden i en skål vatten. och att man faktiskt sätter sig och gör detsamma. 2000talets nostradamus och man återgår till dramatiska formler & ljusshower. förvänta er icke en lasershow.
det sovande drömlandskapet, som faktiskt fortfarande är det starkaste, det mest vibrerande och vackra. och längtan dithän. längtan till smärtfri lycka. längtan efter dimman man vandrar genom.
Etiketter: drömmar, moln, nostradamus, T34