19
Dec
2009
we don’t smoke that shit around here
små saker under snöstormens framfart genom/över stockholm:
- på pendeltåget på väg hem från flemmingsberg bevittnar jag en 24meters lastbil glida ganska snabbt på sidan mot ett par bilar som står stilla på motorvägen efter kollisionen ett par sekunder tidigare. snöflingorna piskar fönstret på pendeltåget och jag är glad att jag sitter inne i värmen. ett hus tar upp hela mitt synfält innan jag hinner se hur scenen slutar. hann lastbilen stanna? blev någon skadad?
- fortfarande på pendeltåget på väg hem från flemmingsberg: vi står stilla ett 10tal minuter medans vi inväntar mötande tåg. jag betraktar det snötäckta landskapet utanför och noterar armeringsjärn som sticker upp ur marken. alla stålpinnarna har röda “hattar” på sig. och jag får bilder i huvudet på någon som halkar till bredvid armeringsjärnen och faller handlöst över dem. och undrade stilla ifall de där röda plasthattarna verkligen skyddar mot sådant.
- någonstans ute i stan, jag minns inte alls vilken dag eller vart jag var på väg till eller ifrån, men jag ser två män stå i solskenet på en trappa 5 meter snett ovanför mig medans jag går. en av männen blickar ut över staden och pekar med hela handen och det ser läskigt nära ut en nazisthälsning och jag undrar ifall han är medveten om hur det ser ut från andra sidan. ibland önskar jag att jag hade en inbyggd kamera i huvudet. ögonblicksbilder som bara kan återberättas i textformat eller ifall man skissar av dem från minnet ger inte riktigt samma stans som ett verkligt fotografi av händelsen.
- någonstans vid odenplan halkar en äldre dam till framför mig och jag greppar tag om hennes vänstra arm och får henne att hålla balansen. hon tittar ilsket på mig medans hon mumlande rultar vidare medans jag skakar på huvudet och går åt andra hållet.
- jag står i kö utanför buss 53. framför mig står 10-15 personer och stampar i marken för att hålla värmen, antar jag. jag står sist i kön. plötsligt öppnas dörrarna till bussen, busschauffören går ut; säger att bussen inte går, sen lämnar han platsen. vi står alla kvar och väntar på en chaufför som inte verkar dyka upp. sakta men säkert krymper kön och till slut står bussen där ensam med varningsblinkers som klickar till varannan sekund.
Etiketter: betraktaren, snö, stockholm, världen