7
Jan
2010
we grow used to the sadness
[betrakelser från senaste tiden]
- kvinnan vid parkeringen: måste ha varit bindgalen, väldigt uppretad eller extremt anal av sig. från det att vi såg att hon skulle ta sin bil och förflytta sig bort från parkeringsplatsen hann 12 minuter rinna bort. under den tiden satt vi och planerade att 1) gå fram och sparka henne på könet, 2) svära som ett gäng extremt berusade sjömän 3) 54303 gånger undra vad i helvete hon sysslade med. okok, vi backar lite. hon placerade för det första sin hund (som antagligen var skotträdd) på passagerarsidan av bilen. där hon efter att ha stängt dörren efter hunden valde att stirra ut i det blå i ett par minuter innan hon sakta rörde sig runt bilen mot förarplatsen. där tog hon ut skrapdon och började sedan metodiskt och med mycket underliggande fullblown OCD skrapa rutorna, och nu snackar vi inte skrapa rutorna så som andra gör. bort med is & snö, tillräckligt för att man ska se ut genom rutorna, nejdå, ALLT skulle bort. varenda millimeter skulle sakta men säkert skrapas bort. eftersom det var nyårsafton så var ju närmsta lediga parkeringsplats 2km bort, så vi valde ju givetvis att sitta kvar tills kvinnan med hunden (och antagligen ett huvud fullt av extremt mycket problem) blivit färdigt. först bromsljusen som tändes, våra förhoppningar ökade lite. avgaser började synas. efter ett par minuter till backade hon sedan sakta ut, gav oss inte en blick och flöt sakta ut ur vårt begränsade synfält. sakta blev hon ett med mörkret, och vi gled in i den tomma parkeringsfickan.
- mamman på tåget som med världens mest irriterande röst satt och domderade sin ryggradslösa man under hela resan medans hon själv satt och läste boken ‘ge honom en chans till’. mannen tittade på mig då och då, och jag mötte hans blick. lidandet var djupt, sorgset. hans barn var lugna och stillsamma. något mamman även där påpekade hela tiden: “ni ÄR ju så duktiga”. givetvis började de bråka av leda och revolt mot föräldrarna någon timme innan vi hamnade i stockholmstrakten, vilket fick henne att mot sin vilja sluta läsa den förbannade boken och sänka sin röst ett par nivåer till någon sorts glaskrossarstämma.
ögonen har, förutom de här två händelserna – varit extremt svåröppnade och inte tagit in någonting av omvärlden. människor har inte riktigt stuckit ut som de gjorde förr, om det har med något bisarrt nyårslöfte alla främlingar runtom mig helt plötsligt kokat ihop bakom min rygg vet jag inte. det återstår att se om det är en komplott eller bara ett sammanträffande. vi tar ett steg tillbaka och börjar om: ögonen försöker öppna sig, och går även så, dock lite saktfärdigt och motvilligt. värmen av ögonlock och lugnet i mörkret gör det svårt att vilja tillbaka till ljuset, till världens kulisser bakom sönderstressade entiteter av krävande människokött. vi börjar om. när världen fallit till sina knän, skrapat sig blodig över kropp och själ. med händerna hårt knutna i någon sorts panikartad bön sparkar vi oss själva på kulorna och avslutar världens tredje krig. och börjar om. enbart för att återupprepa alla fel vi gjorde förra gången. repris. på. repris. att människan lär sig av sina misstag må vara sant, om det har med småsaker att göra. när det kommer till en hel mänsklighets felsteg så talar man om krafter vi inte ens anat, eller kommer att ana, att de finns eller har funnits.